Jag har velat fram och tillbaka om huruvida jag ska skriva om min första riktiga relation eller om den enorma kärlek jag (fortfarande) känner för familjehunden Ross, men till slut kom jag fram till att kärleken till hunden är större än allt. Jag kommer säkert ha många hundar till i mitt liv, men jag har svårt att tro att någon annan kan mäta sig med honom.
Ross var vår andra familjehund i ordningen, jag hade precis gått ut sjuan eller åttan i högstadiet när vi skulle ta och åka ut till vår hunduppfödare (och tillika pappas gamla kompis) för att sitta i solen och fika. Hon bor väldigt idylliskt, i ett ganska så stort hus med en sjö på tomten och omgiven av massa hundar.
Vi hade givetvis Iggy med oss (familjens första hund) och tanken var verkligen inte att vi skulle åka hem med en hund till den dagen. Men som det nu var så hade hon tre eller fyra valpar kvar i kullen, varav en (lilla Ross) trillade i sjön och inte kunde ta sig upp själv. Så jag fiskade upp honom och satt med honom inlindad i en handduk och torkade tills han var varm och torr igen. Vi kunde inte åka hem utan honom, så han fick följa med hem. På "prov" som det heter, men vi visste allihop att han aldrig skulle bli tillbakalämnad.
Han hade väldigt mycket konstiga saker för sig när han var liten; satt på Iggys ansikte när ingen tittade (flyttade man på honom och sade ifrån så lullade han bort och gjorde det igen så fort man vände bort blicken), fastnade med huvudet i vår grind och kom inte loss, bajsade på golvet när han sov hos min bror så att han satte foten rakt i valpbajs när han skulle upp ur sängen på morgonen, och fastnade med en duns mellan sängen och sängbordet en natt när han var ute på upptäcktsfärd i min säng.
Men det blev bättre, han växte till sig (rejält) och blev så lugn och stabil. Jag kan verkligen inte beskriva hur mycket jag älskar och saknar den hunden. Hur han brukade samla på grejer - mössor, kepsar, barnstrumpor och skor, halsdukar och gud-vet-vad och sedan lägga allting i en prydlig liten hög under matbordet. Att han kunde vara lös överallt, att vi kunde gå promenader på Gärdet och folk stoppade mig för att tala om hur fin han var och att de trodde han var kopplad för att han gick "fot" bredvid mig och inte hälsade på andra hundar förrän jag gav kommandot "varsågod" eller att han alltid kom och lade sitt tunga huvud i knät på en när man var ledsen.
När vi var tvungna att låta honom somna in så rasade hela min värld. Hur ska jag klara resten av mitt liv utan honom? När det sjunkit in att han faktiskt inte fanns mer så grät jag oavbrutet med panikångest i 4 timmar. Det finns liksom inte ord till att beskriva hur mycket jag älskar den här hunden. Älskade, bästa Ross ♥
I've been going back and forth about whether or not I should write about my first relationship or the tremendous amount of love I (still) feel for our family dog, Ross. Eventually I realized that my love for this dog is greater than anything. I'll probably own many more dogs in my life but I don't think that any one them will amount to him.
Ross was our second family dog, I'd just finished 7th or 8th grade when my parents decided to take a day trip to visit our dog breeder (and my dad's old friend). She lives in the most idyllic place, in a pretty big house with a huge garden and a lake on the property surrounded by her dogs. Of course we'd brought Iggy (the family's first dog) and we didn't have any plans to bring another dog home with us that day. But as fate would have it, she had three or four puppies left from the latest litter, and one of them (Ross) fell in the lake and couldn't get out on his own. So I lifted him out of the water and sat with him rolled up in a towel until he was warm and dry again. Of course we could not leave without him, so my parents agreed to take him home on a "trial run" but we all knew he wouldn't be going back.
He did a lot of weird things when he was little; sat on Iggy's face when no one was watching (if you moved him and told him "No" he'd just toddle back there as soon as you took your eyes off him), he got his head stuck in our gate and couldn't get out, pooped on the floor when he was moved to my brother's room so he put his foot right in puppy poop when he got up one morning, and got styck in between my bed and bedside table in the middle of the night when he was exploring my bed.
But he got better, he grew up (big time) and became the greatest dog in the world.I really can't put into words how much I love and miss him. Miss how he used to collect socks, hats, shoes (!) or scarves on our walks and put them in a neat little pile underneath our dining table. That he could walk off-leash everywhere, and how people would stop me and praise him for being so obedient and being impressed that he didn't run off to greet other dogs until I gave the command, or that he'd always come and put his big, heavy head in your lap when you were sad.
When we had to have him put down, my world crumbled. I've never experienced anything as hard in my life so far. When it'd sunk in that he was really gone, I cried and had anxiety attacks for 4 consecutive hours. There aren't enough words to describe how much I love and miss him. Beloved, amazing Ross ♥