Min mamma har haft diverse teorier om det här och varför jag är som jag och har den syn jag har, hon har till och med sagt att jag är aningen morbid och att det är synd om de som försöker närma sig mig (vänskapligt eller på annat sätt). Hon tror att det beror på att jag var väldigt ensam som barn, att jag varit mobbad sedan dagis och de personer som jag försökt närma mig har "lämnat" mig till slut - att det har att göra med en rädsla att bli lämnad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av killar eller besatt av ha en pojkvän. Ett slående exempel på min likgiltighet gällande killar finns att hämta från min högstadietid; de andra tjejerna i klassen kunde sitta och dregla över gymnasiekillar på tjejmiddagarna, prata om hur snygga de var och hur gärna de skulle vilja vara tillsammans/ligga med killarna i gymnasiet. För mig var det helt otänkbart, jag kunde inte förstå hur de här tjejerna, i sina vildaste fantasier, kunde tro att en kille som är 18 skulle på något sätt vara intresserad av en 13-14 årig tjej på högstadiet. Jag minns en tjej som, någon vecka innan hon skulle fylla 15, skrev på Lunarstorm (man kan säga att det var som dåtidens facebook) att hon var stressad över att "fylla 15 år utan att ha hånglat med någon". Jag tyckte att hon var urkorkad. Jag har alltid insett hur ung jag är, när jag var 15 år var killar och sex ganska långt ifrån min verklighet. När mina jämnåriga klasskamrater pratade om det här så tyckte jag att "jag är bara 15 år, jag har hur mycket tid som helst på mig att ha sex/hångla/supa etc". Jag förstod verkligen inte varför det var så jävla bråttom med allting, att de inte ville bara leva i nuet.
Som ett barn som spenderade mycket av sin tid ensam så tror jag att det helt enkelt är något man vänjer sig vid. Man vänjer sig vid att vara ensam och räds det som är annorlunda mot det man är van vid. Självklart växer man ifrån det, så även jag, men det finns ändå ett underliggande ointresse gällande kärlek. Jag ser inte vad det är som är så bra och mysigt med att vara tillsammans med någon, jag ser en bromskloss. En bromskloss som står i vägen för mig och min möjlighet att leva mitt liv så som jag vill, en person som innebär att man hela tiden måste anpassa sig och ta hänsyn till någon annan.
Ja, jag har gått igenom en väldigt jobbig breakup, och ja - jag kanske är lite bitter, men det finns som sagt fortfarande ett ointresse. Det kanske förändras med tiden, rätt vad det är så kanske jag träffar någon som gör att jag vill göra uppoffringar, anpassa mig och ta hänsyn. Vem vet? Men just nu så kan jag verkligen inte förstå tjusningen. Och om inte jag ser det som ett problem, varför ska då andra människor försöka intala mig något annat?
My mom's had a few theories as to why I think the way I do, she's even said that I am a little bit morbid and that she feels kinda bad for anyone who wants to get close to me (just for friendship or otherwise). She thinks that this stems from the fact that I was alone a lot as a kid, being bullied and ostracized at school pretty much from kindergarden up to the age of 15. That everyone that I attempted to get close to eventually "left me" - so basically that this comes from a fear of people leaving me, but I don't think that's the whole story.
I've never really been intrested in guys the same way that other girls my age were. A fantastic example of my utter indifference towards guys can be found from my years of junior high; the other girls in my year could spend all of their time talking about the boys who were in senior year of high school, how hot they were and how much they'd want to have sex with them/be their girlfriends. To me these girls were ridiculous, how could they possibly, even in their wildest dreams, think that an 18 year old boy would be interested in them - 13 or 14 year old girls?I specifically remember this one girl who wrote on her Lunarstorm (a website that was kinda like facebook) that she was stressing out over turning 15 because she "hadn't made out with a guy yet". Of course I thought she was immenseley stupid. I've always had a different way of seeing things, I always realized how young I was. When I was 15 boys, sex and alcohol were the furthest thing away from my problems and I always thought that "I'm only 15 years old, I have all the time in the world to have sex/make out/get drunk/whatever. I really didn't see why they were in such a rush, why they couldn't just enjoy life at that moment.
As a child who spent a lot of my childhood alone, I think that's something that you get used to. So you get used to being alone and not needing other people, having to share your space with another person becomes a foreign thing. Of course you grow out of that eventually, as have I, but there's still this underlying lack of interest in love. I don't see a relationship as something nice and comforting, I see that person as something standing in the way of me living my life the way I want to live it. Someone you constantly have to make sacrifices for and take into consideration when you make decisions.
Yes, I've been hearbroken. And yes, maybe I'm a little bit bitter but there's still that general lack of interest in romantic relationships. Maybe that will change someday, maybe I'll meet someone who I'll actually want to make those sacrifices for, who knows? But right now I just don't see what's so great about relationships. And honestly, If I don't have a problem with being single, why should it bother other people?