Anyway, this past weekend was father's day, but since my parents don't live in Sweden anymore we couldn't celebrate it together. I wanted to write a blog post about my dad as a father's day gift, but I didn't have the time to get around to doing it. So instead I thought I'd link to an old post I once wrote for a "30 day blog challenge". And what I said then was this:
My dad is a person who has constantly pushed me to do things that I think I'm incapable of, the person that's taught me that you shouldn't worry about things before they've happened and that you shouldn't take life too seriously. Because life does get easier and more fun if you don't care so much about what other people think (something that I really did not believe when I was younger and all I wanted was to fit in).
As a kid I was really nervous and anxious about things, and even if I hated that my dad was so pushy I realize that it was probably necessary. How else would I have learned how to ride a bike/ride inlines/play tennis or how to drive a car?
I also think that my dad was always worried that if he didn't push me to do things that I didn't want to do out of fear,I'd grow up to be just as scared of things as an adult simply out of habit. But fear not, dear father! For I've turned out to be quite independent and a perfectly (almost) well adapted adult. And even though he can still drive me completely crazy with ideas and thoughts or ways of doing things that don't align with my own way of thinking, I know that he's always gonna be there for me when I need him. ♥
Nåväl, i helgen var det fars dag men eftersom mina föräldrar inte längre bor här så kunde vi inte fira det tillsammans. Jag hade tänkt att skriva ett blogginlägg om min pappa som en fars dag present, men jag hade inte tid. Idén jag fick sen var att jag skulle länka till ett inlägg som jag skrev som en del av min "30 day blog challenge" som jag gjorde för drygt två år sen. Och det här var det jag skrev då:
Min pappa är en person som konstant pushat mig till att göra saker som jag tror att jag inte kan, som har lärt mig att man "inte ska oroa sig för saker innan de har hänt" och att man inte ska ta för allvarligt på allting. Livet blir faktiskt lättare och roligare om man tillåter sig själv att inte bry sig om vad alla andra tycker (något som jag verkligen inte trodde på när jag var liten och allt jag ville var att passa in). Jag var ett väldigt nervöst barn och även om jag verkligen hatade att pappa alltid skulle tvinga mig till en massa saker så kanske det var nödvändigt. Hur skulle jag annars lärt mig cykla/åka inlines/spela tennis eller köra bil? Jag tror att pappa alltid varit orolig för att om han inte tvingade mig att utsätta mig för obehagliga saker så skulle jag fortsätta vara rädd för allting även som vuxen. Och det skulle stå i vägen för att jag skulle leva mitt liv, men förtrösta icke käre far! För som det visat sig så har jag blivit en alldeles utomordentligt kapabel och orädd (nåja) vuxen. Och även om jag fortfarande kan bli fullkomligt galen på alla saker som han gör/säger som inte passar in med mitt tankesätt så vet jag att han alltid finns där att ta emot mig om det skulle behövas. ♥