Vi fortsatte umgås som vanligt, men varje gång vi sågs försökte han krypa närmare och hångla upp mig. Smidig (och envis och allmänt anti) som jag var så väjde jag smidigt undan varje gång. Tills en kväll när jag hade släppt garden lite och var aningen för avslappnad. Jag hann inte reagera och sen var det kört.
Det var ingen fantastisk upplevelse direkt, även om förutsättningarna fanns där (en sommarnatt i Cannes, sittandes på stranden, skvalpande vågor och stjärnklar himmel). Det var stelt och nervöst eftersom jag insåg att jag var tvungen att göra något, att jag inte kunde undvika frågan längre, och det var det enda jag kunde tänka på. Någon vecka senare så insåg jag att det är redan kört, vi kunde lika gärna ge det en ärlig chans, och när spänningen släppt och jag slutade tänka på alla sätt som allting kunde gå åt helvete så föll allting på plats. Mer spännande än så var det inte.
We kept hanging out as usual for the coming week or so, but everytime we hung out he'd attempt to sneak up and kiss me. I managed to be pretty agile and dodge the bullet everytime he'd get too close, until one night when I wasn't on my game. I didn't have time to react and he managed to kiss me.
It was a pretty bad kiss, I froze and I don't think I kissed him back, even though we had a pretty perfect setting for a first kiss (warm summer night, the beach in Cannes, waves breaking against the shore and a starlit sky). All I could think about was how I couldn't avoid his feelings anymore, and "did I really want this?", "is this actually a good idea", "why couldn't he just leave me alone?" - you get the idea. About a week later I decided that it didn't matter, nothing would be the same anyway so we might as well just give it a shot. And that was that.