Jag är en sån där person som inte har överdrivet många vänner, men de jag har är väldigt viktiga för mig. Men den person som jag verkligen känner att jag kan berätta allt för, är Sasha. Det finns nog inte en enda sak som han inte vet om mig, och tvärtom. I sommar så har vi känt varandra i 10 år och han är en sån där person som jag verkligen tror (och hoppas) att jag kommer vara vän med resten av livet. I'm one of those people who doesn't have that many friends, but the ones I do have are very important to me. There's one person in particular who I feel I can tell everything to, and that person is Sasha. I don't think there's anything he doesn't know about me and vice versa. This summer we've known eachother for 10 years and I feel like he's one of those people that you'll be friends with for life.
0 Comments
Jaha, i dag är Sveriges nationaldag, detta firades inte på något sätt över huvud taget då det inte direkt är någon hemlighet att jag inte är överförtjust i Sverige. Jag har spenderat dagen hemma med en kompis och tittat på Game of Thrones. Nu har jag tydligen nästan kommit ikapp i den serien och jag måste säga att jag tyvärr fortfarande inte har fastnat för den eller förstått vad som är hypen. Tror inte att den där wow-känslan kommer att infinna sig heller men det återstår väl att se. Today was Sweden's "national day", it's like an independence day, except Sweden was always independent really so I kinda don't see the point. I've spent my day inside watching Game of Thrones, and even though I've apparently almost caught up I still don't really get what's so great about the show. I haven't really had that overwhelming moment (no, not even at the wedding where "everyone" dies), and I highly doubt that it'll happen but I guess we'll see.
Hittade de här superfina sandalderna på ASOS. De kan bli dina för 490:- (klicka på bilden). ☺ Found these super cute sparkly sandals at ASOS.com. They can be yours for 490 sek (click the image). ☺
Min syn på kärlek alltså... Som jag nämnt tidigare så är jag cynisk gällande det här med kärlek, jag tror inte på att man kan vara kär i samma människa ett helt liv. Detta trots att mina föräldrar snart (på lördag) har varit gifta i 25 år och jag verkligen inte har någon bakgrundshistoria (typ skilsmässobarn) som har gjort att jag har den synen på saker. Samtidigt så är det självklart att alla människor vill vara kär i samma person resten av livet, ha någon att komma hem till som får en att känna sig trygg och älskad, jag tror bara inte att det är möjligt. Min mamma har haft diverse teorier om det här och varför jag är som jag och har den syn jag har, hon har till och med sagt att jag är aningen morbid och att det är synd om de som försöker närma sig mig (vänskapligt eller på annat sätt). Hon tror att det beror på att jag var väldigt ensam som barn, att jag varit mobbad sedan dagis och de personer som jag försökt närma mig har "lämnat" mig till slut - att det har att göra med en rädsla att bli lämnad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av killar eller besatt av ha en pojkvän. Ett slående exempel på min likgiltighet gällande killar finns att hämta från min högstadietid; de andra tjejerna i klassen kunde sitta och dregla över gymnasiekillar på tjejmiddagarna, prata om hur snygga de var och hur gärna de skulle vilja vara tillsammans/ligga med killarna i gymnasiet. För mig var det helt otänkbart, jag kunde inte förstå hur de här tjejerna, i sina vildaste fantasier, kunde tro att en kille som är 18 skulle på något sätt vara intresserad av en 13-14 årig tjej på högstadiet. Jag minns en tjej som, någon vecka innan hon skulle fylla 15, skrev på Lunarstorm (man kan säga att det var som dåtidens facebook) att hon var stressad över att "fylla 15 år utan att ha hånglat med någon". Jag tyckte att hon var urkorkad. Jag har alltid insett hur ung jag är, när jag var 15 år var killar och sex ganska långt ifrån min verklighet. När mina jämnåriga klasskamrater pratade om det här så tyckte jag att "jag är bara 15 år, jag har hur mycket tid som helst på mig att ha sex/hångla/supa etc". Jag förstod verkligen inte varför det var så jävla bråttom med allting, att de inte ville bara leva i nuet. Som ett barn som spenderade mycket av sin tid ensam så tror jag att det helt enkelt är något man vänjer sig vid. Man vänjer sig vid att vara ensam och räds det som är annorlunda mot det man är van vid. Självklart växer man ifrån det, så även jag, men det finns ändå ett underliggande ointresse gällande kärlek. Jag ser inte vad det är som är så bra och mysigt med att vara tillsammans med någon, jag ser en bromskloss. En bromskloss som står i vägen för mig och min möjlighet att leva mitt liv så som jag vill, en person som innebär att man hela tiden måste anpassa sig och ta hänsyn till någon annan. Ja, jag har gått igenom en väldigt jobbig breakup, och ja - jag kanske är lite bitter, men det finns som sagt fortfarande ett ointresse. Det kanske förändras med tiden, rätt vad det är så kanske jag träffar någon som gör att jag vill göra uppoffringar, anpassa mig och ta hänsyn. Vem vet? Men just nu så kan jag verkligen inte förstå tjusningen. Och om inte jag ser det som ett problem, varför ska då andra människor försöka intala mig något annat? My view on love... As I mentioned earlier I'm a cynic when it comes to love. Despite the fact that my parents have been married for 25 years (on saturday ☺) and there's no tragic back story (child of divorce etc) I just don't believe that a person can be in love with the same person for the rest of their lives. At the same time it's pretty obvious that no one wants to grow old alone and everyone wants someone to come home to, someone that makes them feel safe and loved, I just don't think it's possible.
My mom's had a few theories as to why I think the way I do, she's even said that I am a little bit morbid and that she feels kinda bad for anyone who wants to get close to me (just for friendship or otherwise). She thinks that this stems from the fact that I was alone a lot as a kid, being bullied and ostracized at school pretty much from kindergarden up to the age of 15. That everyone that I attempted to get close to eventually "left me" - so basically that this comes from a fear of people leaving me, but I don't think that's the whole story. I've never really been intrested in guys the same way that other girls my age were. A fantastic example of my utter indifference towards guys can be found from my years of junior high; the other girls in my year could spend all of their time talking about the boys who were in senior year of high school, how hot they were and how much they'd want to have sex with them/be their girlfriends. To me these girls were ridiculous, how could they possibly, even in their wildest dreams, think that an 18 year old boy would be interested in them - 13 or 14 year old girls?I specifically remember this one girl who wrote on her Lunarstorm (a website that was kinda like facebook) that she was stressing out over turning 15 because she "hadn't made out with a guy yet". Of course I thought she was immenseley stupid. I've always had a different way of seeing things, I always realized how young I was. When I was 15 boys, sex and alcohol were the furthest thing away from my problems and I always thought that "I'm only 15 years old, I have all the time in the world to have sex/make out/get drunk/whatever. I really didn't see why they were in such a rush, why they couldn't just enjoy life at that moment. As a child who spent a lot of my childhood alone, I think that's something that you get used to. So you get used to being alone and not needing other people, having to share your space with another person becomes a foreign thing. Of course you grow out of that eventually, as have I, but there's still this underlying lack of interest in love. I don't see a relationship as something nice and comforting, I see that person as something standing in the way of me living my life the way I want to live it. Someone you constantly have to make sacrifices for and take into consideration when you make decisions. Yes, I've been hearbroken. And yes, maybe I'm a little bit bitter but there's still that general lack of interest in romantic relationships. Maybe that will change someday, maybe I'll meet someone who I'll actually want to make those sacrifices for, who knows? But right now I just don't see what's so great about relationships. And honestly, If I don't have a problem with being single, why should it bother other people? Funderar på om inte detta kan bli min nya parfym... ♥ I'm thinking that this beauty might be my next perfume... ♥
Jag har alltid haft en ganska så osund och jobbig relation till mat. När jag var liten så var jag alltid längre och allmänt större än de andra barnen, vilket gjorde att jag alltid kände mig tjock och otymplig. När jag hade fyllt 18 och precis tagit studenten så tog jag ett sabbatsår, jag tog tag i matvanor och åt när jag var hungrig tills jag inte var hungrig längre. Om jag sen blev hungrig igen några timmar senare så gjorde det inget, då åt jag igen. Under det året så tappade jag 10-12 kg. När jag sen flyttat tillbaka hem till Sverige och börjat jobba för min bror så började jag bli allmänt mycket mer stressad än vad jag varit tidigare, och jag började småäta igen. Jag är en "nervous eater" och kan lätt äta massor av godisbitar om jag är stressad eller nervös över någonting, och det var precis det jag gjorde. Strax efter att jag började småäta så var jag med i en bilolycka, jag blev påkörd av en buss och bröt några revben (minns inte hur många, jag tror det var 3). Den som har brutit revben vet hur ont det gör att bara andas under läkningsprocessen, men varje andetag så flyttas revbenen och det gör skitont. Jag tappade lusten till att göra någonting i och med att jag hade ont så fort jag rörde mig, i samband med allt det här flyttade jag ihop med en kille som inte tyckte att mat var viktigt - det blev väldigt mycket skräpmat. Sedan dess har jag gått upp de där 12 kilona som jag tappade när jag var 19, och lite till. Nu däremot, i och med mitt nya jobb, så har jag blivit betydligt bättre på att tänka på vad jag äter. Jag förbereder mina matlådor och äter stadig frukost och mycket sallad till lunch (recept hittas under kategorin "Food and Recipes"), och jag känner att jag är på rätt väg. Träningen har stannat av lite men jag har ändå bestämt mig för att jag ska ge mig själv till nästa sommar att försöka gå ner de där 10 kilona igen, och maten är en jätteviktig del i den resan. Jag har gått ner 12 kg förut enbart genom att ändra min kost - och jag ska göra det igen. Det här inlägget kan vid första anblick kanske se ut som att det inte har så mycket med mat att göra, men det är väl en tolkningsfråga. ☺ I've always had a pretty unhealthy and tough relationship to food. When I was little I was always taller and bigger than the other kids my age, which made me feel fat and insecure. When I'd turned 18 and just graduated high school I took a year off, during that time I altered my eating habits - I ate when I was hungry until I wasn't hungry anymore (feeling full is still linked to anxiety for me), If I got hungry again later I'd just eat again. During that year I lost between 10 to 12 kilos.
When I moved back to Sweden and started working for my brother I started getting more stressed than I had before, and I started eating between meals. I'm a nervous eater and I can easily just keep eating if I start when I'm stressed or nervous, and that's exactly what I did. Shortly thereafter I was in a car accident and broke a few ribs (I can't remember how many, I think it was three), and anyone who's broken a rib knows how painful it is to just breathe - your ribcage moves with every breath. I lost the feeling of wanting to do things things I couldn't even breathe without being in pain. In that same period I moved in with a guy who didn't think food was important, needless to say we ate a lot of junk food. Since then I've gained back those 12 kilos that I lost when I was 19, and probably a little more than that. Now it's a completely different story, since I got a new job in February I've made an effort to really plan my meals and not eat when I'm not hungry. I make sure to have a sturdy breakfast and have plenty of salad for lunch (as you know, recipes can be found under "Food and recipes"). My workouts have kinda come to a halt lately but I've given myself a year to lose 10 kilos, and food is really a really important part of that process. I've lost 12 kilos before just by altering my food habits and what I eat and I will do it again. Now I know that this post may not seem to be about food so much, but that's really a question of how you choose to enterperet it. ☺ Jag tror att jag vill klippa mig som Isabel Adrian, lite längre än axellängd och lockigt ♥ Superfint. I think I wanna cut my hair like Swedish blogger and tv personality Isabel Adrian, slightly longer than shoulder length and curls ♥ Love it.
Jag och min kära syster har diskuterat det här med att hon eventuellt vill skaffa en tatuering till minne av farmor, och jag är inne lite på samma spår. Det skulle kunna vara samma motiv fast då någon annanstans på kroppen. Pga. att jag har en keloidbildning på örat, och man är mer benägen att få keloidbildningar på överkroppen så blir det naturliga valet foten. Förut så har jag tyckt att det inte är så snyggt med fottatueringar, men med rätt typsnitt och rätt placering så kan det faktiskt vara riktigt snyggt! ♥ Me and my sister have talked about her potentially getting a tatoo to commemorate our grandmother, and I've kinda thought about the same thing. It could be the same motif but a different placement.
Due to the fact that I have a keloid scar on my ear, and the fact that keloids are more prone to growing on your upper body, the most natural placement for me has to be the foot. I used to not like foot tatoos that much, but I've come to think that if it's the right font and the right placement, it can look amazing! ♥ Min pappa är en person som konstant pushat mig till att göra saker som jag tror att jag inte kan, som har lärt mig att man "inte ska oroa sig för saker innan de har hänt" och att man inte ska ta för allvarligt på allting. Livet blir faktiskt lättare och roligare om man tillåter sig själv att inte bry sig om vad alla andra tycker (något som jag verkligen inte trodde på när jag var liten och allt jag ville var att passa in). Jag var ett väldigt nervöst barn och även om jag verkligen hatade att pappa alltid skulle tvinga mig till en massa saker så kanske det var nödvändigt. Hur skulle jag annars lärt mig cykla/åka inlines/spela tennis eller köra bil? Jag tror att pappa alltid varit orolig för att om han inte tvingade mig att utsätta mig för obehagliga saker så skulle jag fortsätta vara rädd för allting även som vuxen. Och det skulle stå i vägen för att jag skulle leva mitt liv, men förtrösta icke käre far! För som det visat sig så har jag blivit en alldeles utomordentligt kapabel och orädd (nåja) vuxen. Och även om jag fortfarande kan bli fullkomligt galen på alla saker som han gör/säger som inte passar in med mitt tankesätt så vet jag att han alltid finns där att ta emot mig om det skulle behövas. ♥ Min mamma däremot är den mest stöttande personen jag kan tänka mig. Visst är min pappa också stöttande, men han lägger mer fokus vid att lösa problem rent fysiskt medan min mamma har förmågan att bara lyssna och inte göra någonting annat om man inte ber om det. Dessutom har hon alltid ansträngt sig för att förstå oss på vår nivå (exempelvis genom att skicka söta selfies på sin nya frisyr ☺), och hon har inga problem med att vara knäpp tillsammans med oss heller (som t.ex. att "ropa" på oss i butiker genom att göra kvackande ankläten, som vi då givetvis svara på på samma sätt ♥). Kort sagt så har jag väldigt bra föräldrar. De kompletterar varandra väldigt bra och jag har svårt att tänka mig att de skulle kunnat funka med några andra än varandra. Man behöver aldrig känna att man är dum eller korkad för att man ställer frågor eller kommer med problem. Man får, för det mesta, bara positiva svar tillbaka och inställningen är alltid att "vi löser det här tillsammans". Dessutom är de alldeles lagom knäppa och jag är som jag är tack vare dem. ☺♥ My dad is a person who has constantly pushed me to do things that I think I'm incapable of, the person that's taught me that you shouldn't worry about things before they've happened and that you shouldn't take life too seriously. Because life does get easier and more fun if you don't care so much about what other people think (something that I really did not believe when I was younger and all I wanted was to fit in).
As a kid I was really nervous and anxious about things, and even if I hated that my dad was so pushy I realize that it was probably necessary. How else would I have learned how to ride a bike/ride inlines/play tennis or how to drive a car? I also think that my dad was always worried that if he didn't push me to do things that I didn't want to do out of fear,I'd grow up to be just as scared of things as an adult simply out of habit. But fear not, dear father! For I've turned out to be quite independent and a perfectly (almost) well adapted adult. And even though he can still drive me completely crazy with ideas and thoughts or ways of doing things that don't align with my own way of thinking, I know that he's always gonna be there for me when I need him. ♥ My mom on the other hand is the most supportive person I know. Of course my dad is also supportive, but his focus lies more with fixing things whereas my mom has the ability to just sit and listen to our problems if that's what we need. She's also always made an effort to interact with us on our terms (for example by sending us cute selfies of her new haircut ☺), and she doesn't have a problem with acting a bit crazy with us (for example by "calling" for us when we go shopping by making weird noises, of course we reply by making even weirder noises ♥). Basically, I have great parents. They complement eachother really well and I really can't picture them being married to someone other than eachother. You never have to feel stupid or belittled if you come home with a ridiculous problem, they always have the attitude that "we'll fix it together", which I love. I am who I am because of them. ☺♥ Det är ganska så uppenbart att man kan använda sig av babyolja för att t.ex. tvätta bort smink och sminkrester, men något som inte är riktigt lika uppenbart är att det även går alldeles utmärkt att använda i stället för rakgel/creme när man ska raka benen. Dessvärre är babyolja, även om det är betydligt billigare än att köpa dyra makup removers, aningen för dyrt om man ska använda det just i syfte att raka benen med. Därför brukar jag som regel köpa den billigaste matoljan jag kan hitta i butiken och använda det i stället (olivolja funkar också men det luktar så illa). Jag vet att det låter urdumt men det funkar hur bra som helst och är betydligt billigare. A lot of people know that baby oil is an awesome makeup remover, it's really pretty obvious, but what a lot of people may not know is that baby oil is an excellent substitute for shaving cream when shaving your legs. Unfortunately baby oil can be quite expensive, even if it's a lot cheaper than buying expensive makeup removers, if you're going to use it as a shaving cream substitute. That's why I have switched babyoil for cooking oil when it comes to my leg shaving routine. I usually just buy the cheapest one I can find in the store and use that instead (oil works as well but I don't like the smell of olive oil on my skin). I know that it may sound ridiculous, but it works and is way cheaper than buying expensive lotions/creams.
|
Categories
All
Archives
November 2016
|