Min inredningsstil skulle jag säga är ganska typisk skandinavisk - det ska vara ljust och gärna gå i vitt, vilket låter ganska klyschigt (och motsägande med tanke på att jag just nu har både svart soffa och svart matbord med tillhörande stolar, vitt är mer av en accentfärg än genomgående just nu), men vitt är snyggt och tillåter att man sätter färg på saker med kuddar/plädar/gardiner etc. För att få en känsla för hur jag skulle vilja att mitt hem skulle se ut kan man titta på min Pinterestboard "Interior design". Mycket ljusa färger och gärna detaljer i rosa, grått och metallic. ♥ I would describe my interior decorating style as typically Scandinavian - I like light/white, which sounds very cliché (and also kinda contradicting considering that I currently have a black couch and black dining table and chairs, white is more of a detail than a constant right now), but white is a great color for interior decorating since it makes a room feel more spacious and you can brighten or cozy things up by adding colors to your pillows/blankets/curtains etc. To get a clearer idea of what I wish my home would look like you can check out my Pinterest board "Interior design". There's a lot of bright coloes and details in pink, grey and metallic. ♥
0 Comments
Veckan var lång mer än något annat. Jag spenderade veckan sängliggandes med feber från söndagen så det finns inte mycket att berätta. Dagarna spenderades med att se på The Ellen Show och The Dog Whisperer plus diverse serier på Netflix... Inte särskilt roligt alls tyvärr. This past week has been long more than anything, since sunday I spent all week in bed because of a fever so there's not much to tell. I spent my days watching The Ellen Show and The Dog Whisperer plus various sitcoms on Netflix... Not exciting at all.
Nedan har vi då innehållet i min väska, det kan såklart komma till saker men det här är väl i princip det jag alltid har med mig. 01. Handcreme 02. Plånbok (från River Island) 03. Ray Ban solglasögon 04. Nagelsax 05. Passerkort till jobbet 06. Kalender och bläckpennor som går att sudda 07. Extra lypsyl Right, so this is what's in my bag pretty much at all times. A few things come and go depending on the season but this is pretty standard.
01. Hand lotion 02. Wallet (from River Island) 03. Ray Ban sunglasses 04. Nailclippers 05. Access card for work 06. Datebook and pens that can be erased (They're called Frixion Clicker and are from Pilot) 07. Extra chapstick Jag älskar kläder men bor i fel land för att kunna klä mig så som jag själv vill för att känna mig snygg och bekväm. En bra representation av min stil finns att hitta på min Pinterest board "Fashion", men jag skulle nog säga att min stil är enkel och lite bohemisk. Det får gärna vara enkla, enfärgade plagg som man kan ha i lager när det blir kallare ute. Det snyggaste jag vet är utan tvekan ett par enkla, gärna lite slitna, ljusa jeans med vit t-shirt eller linne som man kan dress up med ett par klackar och kavaj, eller dress down med sandaler och en oversize kofta. På sommaren så är älskar jag långklänningar/långkjolar eller lösa, mönstrade byxor i tunna material, kombinerat med vit eller svart t-shirt och sandaler eller converse. Som sagt, det ska vara enkelt. Fördelen med att ha mycket enfärgade plagg i samma stil är att man kan (oftast) bara ta en random t-shirt och kjol eller byxor och det passar nästan alltid ihop. Sen måste jag ju nämna att jag aldrig känner mig ordentligt klädd utan nagellack, det binder verkligen ihop en stil. På vintern har jag gärna riktigt mörka lack och på sommaren så är det nästan uteslutande ljusrosa eller rött. I love fashion and clothes, but I do live in the wrong country to dress the way I like most of the year. A good representation of my style can be found on my Pinterest board "Fashion", but I would describe my style as simple and a little bit bohemic. I love simple, one color pieces that you can easily layer with other things when it gets colder. My all time favourite look is a pair of light colored, slightly torn/worn jeans paired with a simple white t-shirt or tanktop. It's the most simple outfit that can easily be dressed up with a blazer and a pair of heels or dressed down with an oversize cardigan and sandals or Converse.
In the summer I prefer long dresses or skirts or lose fitted pants with fun patterns in light materials, of course paired with a white or black t-shirt and sandals or Converse. Like I said, it has to be simple. The upside to having a lot of pieces that are solid colors is that you can (most of the time) pretty much just grab any pair of jeans/pants or any top and they will look good combined. Of course I also have to mention that I never feel fully dressed without nailpolish, it really does tie a style together. In winter I prefer dark colors and in the summer I usually go for light pinks or neutrals. ☺ Min tro alltså, jag är absolut inte troende på något sätt. Jag tror inte på någon Gud eller liknande (därmed inte sagt att jag inte respekterar de som gör det, det är upp till var och en), jag känner att religion för det mesta är slöseri med tid och folks intelligens. Däremot så förstår jag ju såklart att vissa praktiserar en religion med av kulturella skäl snarare än religiösa skäl. Men vi kanske skulle prata om vad jag faktiskt tror på; jag tror på karma, dock inte på det religiösa sätt som man kan tro på karma. I all enkelhet så tror jag att om man gör sitt bästa för att vara en bra människa så kommer det komma tillbaka till en senare i livet. Helt enkelt "what goes around comes around". Pappa har alltid sagt att man ska "behandla andra som du själv vill bli behandlad" och det är väl liten den filosofin som gäller. So, my faith... I'm in no way religious, I don't believe in any God or Gods (that being said, it doesn't mean I don't respect people who do, it's a free world). I feel that religion, most of the time, is a waste of time and people's intelligence. But I do understand that there are people who practice their religion more because of cultural reasons than religious reasons.
But maybe we should talk about what I do believe in; I believe in Karma, but not in the traditional religious way. To simplify: I believe that if you do your best to be a good person that will come back to you, just as if you're a horrible human being that will come back to you as well. "What goes around comes around" pretty much covers any faith I do have. My dad has always said that we should "treat people the way we want to be treated", and I guess that's kinda what it's about for me. Det här med stunder och ögonblick är lite svårt, det finns så många att välja på, men något som jag är ganska säker på att jag kommer att minnas resten av livet är när jag var med i en bilolycka och blev påkörd av en buss. Jag och killen jag var tillsammans med var på väg till Kista Galleria för att äta lunch med hans föräldrar och ta en shoppingrunda. Vi började med att åka ner till Huddinge Centrum för att gå på systemet för att försäkra oss om att vi skulle hinna med det innan klockan 3, så skulle vi slippa stressa sen. När vi åker ifrån Huddinge så märker jag efter en stund att jag är på väg åt fel håll, så jag tog nästa avfart för att hitta något lämpligt ställe att vända på. Vägen vi kör ner på har en bussficka strax efter avfarten, jag kör in där för att vända, sen minns jag inte mer. När jag kvicknar till så märker jag först att det sitter en främmande man i passagerarsätet som håller upp mitt huvud och säger åt mig att inte röra mig. Jag har små sår överallt, fyllda med glassplitter och glassplitter i munnen, bilen har flyttat sig över till andra sidan av vägen och in på någons tomt. Den dåvarande pojkvännen hade klarat sig, han stod utanför bilen med endast ett litet skrapsår på kinden. Bussen hade slagit till förarsidan. Ganska snart kommer brandkåren och den okända killen får flytta sig och brandmännen tar över. De måste skära upp taket för att få ut mig ur bilen. Jag minns att jag grät och var helt förstörd, brandmannen som håller mitt huvud medan de andra skär av taket frågar var jag har ont. Men jag hade inte särskilt ont just då, jag kunde bara få fram "vad ska pappa säga?". När de till slut skurit upp taket på bilen så tar ambulanspersonalen över. Jag är fortfarande i upplösningstillstånd och hulkar fram "vad ska pappa säga?" hela tiden. När de talar om att de måste ta ett blodprov på mig så säger jag att "det är okej, det behövs inte". De struntar i vad jag säger och sticker mig i armvecket i alla fall, jag skriker så högt att killen jag var ihop med tror att jag har brutit nacken. På sjukhuset måste de klippa upp mina kläder för att kunna undersöka mig, och det visar sig att jag inte har några större skador. Några brutna revben och glassplitter över i princip hela kroppen, men värre än så var det inte. De behåller mig på observation i några timmar, när de säger att jag kan gå så ringer jag till min bror och ber honom att komma och hämta oss och ta med sig kläder som jag kan låna. När han kommer in på sjukhuset så ser han ut som att han förväntar sig att jag skulle vara kopplad till en massa konstiga maskiner och ha slangar överallt, men så var det inte. Han ringde sen till mamma och pappa och berättade vad som hade hänt. Deras största misstag var att åka till skroten och titta på bilen innan de träffade mig. Men de insåg ju sen att det verkligen inte var så farligt. Det känns ganska så surrealistiskt. Jag har fortfarande (ca. 3 år senare) svårt att greppa att det faktiskt hände. Man glömmer det inte, men det känns ändå så overkligt på något sätt. Det enda men jag fått av den här olyckan är egentligen rädsla för bussar i trafiken. Och med tanke på att folk har sagt till mig att jag borde ha dött så är jag väldigt glad att det var det värsta som hände. This is a really hard topic to write about, there are so many moments of my life to choose from. But there's one thing that I'm pretty sure I will never forget - being in a car accident and getting hit by a bus.
Me and the guy I was dating at the time were going to a mall to have lunch with his parents are do some shopping. We started off by going to a nearby liquor store to buy some beer and cider for dinner, since they close at 3 p.m. we wanted to get that done so we didn't have to stress about it later. When we leave to go and meet up with his parents I realize that I'm going the wrong way, so I take the next exit to find a place to turn around. The road we ended up on had a bus stop right after the exit, so I drive into the bus stop to make a U-turn. That's the last thing I remember. When I start to wake up the first thing I realize is that there's a stranger in my passenger seat, telling me not to move my neck since it might be broken. I have glass fragments everywhere, in my mouth, in tiny wounds all over my body and the car had moved to the other side of the street and crashed into a family's back yard. I notice the guy I'm dating standing outside of the car with a tiny scratch on his cheek, the bus had only hit the driver's side. Pretty soon the fire brigade show up, the stranger in my passenger seat moves and they take over. They have to cut the roof of the car to get me out. I remember being completely devastated, I couldn't stop crying, and the fireman holding my head up while they cut open the roof of my car kept asking what was wrong and where it was hurting, but I wasn't in physical pain. All I kept saying was "what's my dad gonna say?". When they get the roof off the car, the ambulance staff take over. I'm still in shock and I keep saying "what's my dad gonna say?", until they tell me they need to take a blood test. I tell them it's not necessary and that I'm doing fine. They don't listen, and I scream so loud and I'm in so much pain that my "boyfriend" thinks my neck is broken. At the hospital they have cut open my clothes to examine me, turns out there wasn't any major damage. A few broken ribs and a bunch of wounds covered in glass fragments, but that's all there was. They keep me for observation for a few hours, when they say I can leave I call my brother and ask him to come get us (and also bring some clothes I can borrow). When he finally got there, he looked like he expected me to be hooked up to a bunch of tubes and machines, but that wasn't the case. He then called my parents and told them what had happened. My brother drove us back to my "boyfriend"'s house and my parents came to get me the next day. Their mistake was going to have a look at the car before coming to see me. Naturally they expected much worse after having seen the car first, but it really wasn't too bad. It feels pretty surreal. I still (approx. 3 years later) it's still hard to realize that it actually happened. You don't forget about it, it just seems surreal. The only "scar" I'd say I have is that I'm a little scared of busses while I'm driving. But seeing as people who have seen photos of the car say that I should've died - I consider that a win. Min syn på kärlek alltså... Som jag nämnt tidigare så är jag cynisk gällande det här med kärlek, jag tror inte på att man kan vara kär i samma människa ett helt liv. Detta trots att mina föräldrar snart (på lördag) har varit gifta i 25 år och jag verkligen inte har någon bakgrundshistoria (typ skilsmässobarn) som har gjort att jag har den synen på saker. Samtidigt så är det självklart att alla människor vill vara kär i samma person resten av livet, ha någon att komma hem till som får en att känna sig trygg och älskad, jag tror bara inte att det är möjligt. Min mamma har haft diverse teorier om det här och varför jag är som jag och har den syn jag har, hon har till och med sagt att jag är aningen morbid och att det är synd om de som försöker närma sig mig (vänskapligt eller på annat sätt). Hon tror att det beror på att jag var väldigt ensam som barn, att jag varit mobbad sedan dagis och de personer som jag försökt närma mig har "lämnat" mig till slut - att det har att göra med en rädsla att bli lämnad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av killar eller besatt av ha en pojkvän. Ett slående exempel på min likgiltighet gällande killar finns att hämta från min högstadietid; de andra tjejerna i klassen kunde sitta och dregla över gymnasiekillar på tjejmiddagarna, prata om hur snygga de var och hur gärna de skulle vilja vara tillsammans/ligga med killarna i gymnasiet. För mig var det helt otänkbart, jag kunde inte förstå hur de här tjejerna, i sina vildaste fantasier, kunde tro att en kille som är 18 skulle på något sätt vara intresserad av en 13-14 årig tjej på högstadiet. Jag minns en tjej som, någon vecka innan hon skulle fylla 15, skrev på Lunarstorm (man kan säga att det var som dåtidens facebook) att hon var stressad över att "fylla 15 år utan att ha hånglat med någon". Jag tyckte att hon var urkorkad. Jag har alltid insett hur ung jag är, när jag var 15 år var killar och sex ganska långt ifrån min verklighet. När mina jämnåriga klasskamrater pratade om det här så tyckte jag att "jag är bara 15 år, jag har hur mycket tid som helst på mig att ha sex/hångla/supa etc". Jag förstod verkligen inte varför det var så jävla bråttom med allting, att de inte ville bara leva i nuet. Som ett barn som spenderade mycket av sin tid ensam så tror jag att det helt enkelt är något man vänjer sig vid. Man vänjer sig vid att vara ensam och räds det som är annorlunda mot det man är van vid. Självklart växer man ifrån det, så även jag, men det finns ändå ett underliggande ointresse gällande kärlek. Jag ser inte vad det är som är så bra och mysigt med att vara tillsammans med någon, jag ser en bromskloss. En bromskloss som står i vägen för mig och min möjlighet att leva mitt liv så som jag vill, en person som innebär att man hela tiden måste anpassa sig och ta hänsyn till någon annan. Ja, jag har gått igenom en väldigt jobbig breakup, och ja - jag kanske är lite bitter, men det finns som sagt fortfarande ett ointresse. Det kanske förändras med tiden, rätt vad det är så kanske jag träffar någon som gör att jag vill göra uppoffringar, anpassa mig och ta hänsyn. Vem vet? Men just nu så kan jag verkligen inte förstå tjusningen. Och om inte jag ser det som ett problem, varför ska då andra människor försöka intala mig något annat? My view on love... As I mentioned earlier I'm a cynic when it comes to love. Despite the fact that my parents have been married for 25 years (on saturday ☺) and there's no tragic back story (child of divorce etc) I just don't believe that a person can be in love with the same person for the rest of their lives. At the same time it's pretty obvious that no one wants to grow old alone and everyone wants someone to come home to, someone that makes them feel safe and loved, I just don't think it's possible.
My mom's had a few theories as to why I think the way I do, she's even said that I am a little bit morbid and that she feels kinda bad for anyone who wants to get close to me (just for friendship or otherwise). She thinks that this stems from the fact that I was alone a lot as a kid, being bullied and ostracized at school pretty much from kindergarden up to the age of 15. That everyone that I attempted to get close to eventually "left me" - so basically that this comes from a fear of people leaving me, but I don't think that's the whole story. I've never really been intrested in guys the same way that other girls my age were. A fantastic example of my utter indifference towards guys can be found from my years of junior high; the other girls in my year could spend all of their time talking about the boys who were in senior year of high school, how hot they were and how much they'd want to have sex with them/be their girlfriends. To me these girls were ridiculous, how could they possibly, even in their wildest dreams, think that an 18 year old boy would be interested in them - 13 or 14 year old girls?I specifically remember this one girl who wrote on her Lunarstorm (a website that was kinda like facebook) that she was stressing out over turning 15 because she "hadn't made out with a guy yet". Of course I thought she was immenseley stupid. I've always had a different way of seeing things, I always realized how young I was. When I was 15 boys, sex and alcohol were the furthest thing away from my problems and I always thought that "I'm only 15 years old, I have all the time in the world to have sex/make out/get drunk/whatever. I really didn't see why they were in such a rush, why they couldn't just enjoy life at that moment. As a child who spent a lot of my childhood alone, I think that's something that you get used to. So you get used to being alone and not needing other people, having to share your space with another person becomes a foreign thing. Of course you grow out of that eventually, as have I, but there's still this underlying lack of interest in love. I don't see a relationship as something nice and comforting, I see that person as something standing in the way of me living my life the way I want to live it. Someone you constantly have to make sacrifices for and take into consideration when you make decisions. Yes, I've been hearbroken. And yes, maybe I'm a little bit bitter but there's still that general lack of interest in romantic relationships. Maybe that will change someday, maybe I'll meet someone who I'll actually want to make those sacrifices for, who knows? But right now I just don't see what's so great about relationships. And honestly, If I don't have a problem with being single, why should it bother other people? Funderar på om inte detta kan bli min nya parfym... ♥ I'm thinking that this beauty might be my next perfume... ♥
Jag har alltid haft en ganska så osund och jobbig relation till mat. När jag var liten så var jag alltid längre och allmänt större än de andra barnen, vilket gjorde att jag alltid kände mig tjock och otymplig. När jag hade fyllt 18 och precis tagit studenten så tog jag ett sabbatsår, jag tog tag i matvanor och åt när jag var hungrig tills jag inte var hungrig längre. Om jag sen blev hungrig igen några timmar senare så gjorde det inget, då åt jag igen. Under det året så tappade jag 10-12 kg. När jag sen flyttat tillbaka hem till Sverige och börjat jobba för min bror så började jag bli allmänt mycket mer stressad än vad jag varit tidigare, och jag började småäta igen. Jag är en "nervous eater" och kan lätt äta massor av godisbitar om jag är stressad eller nervös över någonting, och det var precis det jag gjorde. Strax efter att jag började småäta så var jag med i en bilolycka, jag blev påkörd av en buss och bröt några revben (minns inte hur många, jag tror det var 3). Den som har brutit revben vet hur ont det gör att bara andas under läkningsprocessen, men varje andetag så flyttas revbenen och det gör skitont. Jag tappade lusten till att göra någonting i och med att jag hade ont så fort jag rörde mig, i samband med allt det här flyttade jag ihop med en kille som inte tyckte att mat var viktigt - det blev väldigt mycket skräpmat. Sedan dess har jag gått upp de där 12 kilona som jag tappade när jag var 19, och lite till. Nu däremot, i och med mitt nya jobb, så har jag blivit betydligt bättre på att tänka på vad jag äter. Jag förbereder mina matlådor och äter stadig frukost och mycket sallad till lunch (recept hittas under kategorin "Food and Recipes"), och jag känner att jag är på rätt väg. Träningen har stannat av lite men jag har ändå bestämt mig för att jag ska ge mig själv till nästa sommar att försöka gå ner de där 10 kilona igen, och maten är en jätteviktig del i den resan. Jag har gått ner 12 kg förut enbart genom att ändra min kost - och jag ska göra det igen. Det här inlägget kan vid första anblick kanske se ut som att det inte har så mycket med mat att göra, men det är väl en tolkningsfråga. ☺ I've always had a pretty unhealthy and tough relationship to food. When I was little I was always taller and bigger than the other kids my age, which made me feel fat and insecure. When I'd turned 18 and just graduated high school I took a year off, during that time I altered my eating habits - I ate when I was hungry until I wasn't hungry anymore (feeling full is still linked to anxiety for me), If I got hungry again later I'd just eat again. During that year I lost between 10 to 12 kilos.
When I moved back to Sweden and started working for my brother I started getting more stressed than I had before, and I started eating between meals. I'm a nervous eater and I can easily just keep eating if I start when I'm stressed or nervous, and that's exactly what I did. Shortly thereafter I was in a car accident and broke a few ribs (I can't remember how many, I think it was three), and anyone who's broken a rib knows how painful it is to just breathe - your ribcage moves with every breath. I lost the feeling of wanting to do things things I couldn't even breathe without being in pain. In that same period I moved in with a guy who didn't think food was important, needless to say we ate a lot of junk food. Since then I've gained back those 12 kilos that I lost when I was 19, and probably a little more than that. Now it's a completely different story, since I got a new job in February I've made an effort to really plan my meals and not eat when I'm not hungry. I make sure to have a sturdy breakfast and have plenty of salad for lunch (as you know, recipes can be found under "Food and recipes"). My workouts have kinda come to a halt lately but I've given myself a year to lose 10 kilos, and food is really a really important part of that process. I've lost 12 kilos before just by altering my food habits and what I eat and I will do it again. Now I know that this post may not seem to be about food so much, but that's really a question of how you choose to enterperet it. ☺ Jag tror att jag vill klippa mig som Isabel Adrian, lite längre än axellängd och lockigt ♥ Superfint. I think I wanna cut my hair like Swedish blogger and tv personality Isabel Adrian, slightly longer than shoulder length and curls ♥ Love it.
|
Categories
All
Archives
November 2016
|